Skadat gods?
Detta inlägget kommer att bli personligt, enda skälet till att jag faktiskt skriver det är att jag behöver bli av med det. O jag har alltid fungerat så, alltid skrivit en massa.. Det är så jag gör av med saker. Sen om det är rätt eller fel att skriva det i en offentlig blogg, det skiter jag faktiskt i. Det är mitt liv och det är väldigt, väldigt få av er som läser som har en aning om vem jag syftar på i alla fall. Och ni som vet... Ni visste kanske lite... vissa hade kanske gissat sig till det mesta.. Men jag tror inte att någon visste allt.
Jag har alltid sett mig själv som en självständig och jäkligt säker tjej. Den tjejen som jag tror alla i min närhet har vetat att det skulle gå bra för. "Hon tar ingen skit".
O det gjorde jag inte heller. Det GÖR jag inte heller. Undrar dock vafan som gick fel under dom där nästan två åren.
Jag har alltid, alltid gått om det inte har passat mig. Det är kanske inte världens bästa egenskap och jag har väl lärt mig mer och mer att ibland får man ge sig.. ibland är det inte värt det att ta fighten.
Men innan.. var det nåt som inte passade mig så var det tack och hej. Jag klarar mig själv. Bättre själv emellanåt.
Så varför gick jag inte då?
Varför sprang jag inte åt första bästa håll efter ungefär ett halvår när första riktigt galna svartsjuke-anfallet kom? När han mitt i natten skulle dra.. kallade mig det ena och det andra pga av ett jävla missförstånd?
Eller varför stack jag inte när jag började misstänka nåt skumt.. när han helt plötsligt blev en helt annan människa vid vissa tillfällen?
Varför backade jag inte när jag faktiskt fick misstankarna bekräftade och hittade den första påsen med vitt pulver?
O varför i helvete slängde jag inte en dörr i huvudet på honom när jag hittade den ANDRA påsen med vitt pulver?
Eller när han blev galen över att jag ville träffa en vän från uppsala på helsingborgsfestivalen?
Hade kunnat fortsätta i evighet.. Men jag förstår bara inte? Precis vartenda ett jävla tecken pekade på att killen inte är frisk. Vad pysslade jag med?
Jag tror det är något jag kommer att ångra i många år framöver. Att jag inte gick vid första anfallet. Hade jag haft facit i hand hade det ALDRIG nånsin hänt.
Istället har man en galen gubbe i huvudet med konstiga reflexer.
En gubbe som skriker "SPRING" när Nicco nån gång frågade vem jag fick sms av, en gubbe som håller mig på vakt om vi skulle gå o lägga oss och Nicco har varit ovanligt tyst. En gubbe som säger åt mig att gå åt andra hållet om jag går med Nicco och ser en killkompis.... En helt jävla sinnesjuk gubbe.
Jag VET ju att Nicco aldrig aldrig skulle bli arg om jag fick sms av en killkompis eller ex, o hade han undrat hade han frågat och sen hade det varit ur världen.
Och jag VET att Nicco är ok med mina killkompisar..att Calle är min äldsta vän är okey och att Jimmy eller Norrland vill komma ner och säga hej fungerar bra.
Jag vet att Nicco inte döljer något för mig när han blir tyst... inte medvetet i alla fall. Han berättar alltid, o han smyger aldrig med något för mig.
O ändå försvinner inte den dåren där uppe i huvudet. Kan någon tala om för mig varför?
Är jag skadat gods?
Min dröm tidigare var inte trevlig, det är en sån dröm som skulle kunna få mig att aldrig mer vilja sova.
Gjort är gjort, jag kan inte göra om det.
Jag har TUR som har världens tålmodigaste man i mitt liv. En som läser mig bättre än någon annan. Jag har aldrig behövt berätta hela historien för honom. Han har vetat ändå. Han aldrig frågat när jag har blivit konstig.
Tillsammans tar vi nog död på den gubben förr eller senare. Jag hoppas på förr. Men saker får väl ta sin tid....
Det finaste jag någonsin har haft ska han i allafall ALDRIG få förstöra!
Jag förstår om vissa av er inte fattar ett skit nu. Eller så kanske ni förstår mer än vad jag tror. Ingen behöver tro att jag går omkring och mår dåligt hela tiden, för det gör jag verkligen inte!
Ibland får jag bara såna flashbacks som känns allt annat än bra. O ibland drömmer jag som jag gör nu. Ska tilläggas att den där gubben i huvudet gör sig mindre och mindre hörd...
Dock är det alltid skönt att få skriva av sig... Det blir på något sätt mer klart i huvudet på mig själv då!
Sv: Jobbar du imorgon? Vad jobbar du med i sånna fall =)
Jag går i 8:an snart
Ja hon sjuksköterskan sa nåt om migrän, men var mer inne på blodproppar =/ nog med tanke på min familj.
Sv: Det är okej. Många tycker jag är mogen av mig och tycker inte det är tråkigt att prata och vara med vuxna =) och jag har sommarlov blir kanske sommarjobb nästa sommar istället =) kram emelie
Mm jag har också ätit minipiller, men tror att alla såna piller har en risk mer eller mindre. Usch läskigt, inte meningen att såna piller ska ha den effekten. Mm min moster dog nyss av både proppar och tumörer =/
Neh man tycker ju det, är det bättre att vi får proppar än att vi blir med barn liksom? Ma funderar ju.
Haha ja, kanske ska starta nåt för det och använda det som slogan?
Ja, han är bitter så det heter duga nu, så jag går och är bitter också, hoppas det går över snart.
Oj så djupt skrivet.
Vilket inlägg. Det är tydligen mycket du varit med om. Men varje händelse som sker i ens liv har ju någon slags betydelse. Någon slagt erfarenhet.
Kanske var ju detta en erfarenhet för att göra dig starkare än någonsin... Jag vet inte.
Men det är skönt att du har hittat en man som kan ge dig trygghet. Kärlek och förståelse.
Sådana män växer inte på träd!!!
stor kram på dig.
Krama din man inatt.
Mycket och länge!
Du är stark och du kommer över det - jag vet! Fokusera på det som är bra nu - och det är mycket! Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, idag hjälper Herren! (eller vem/vad du tror på). Vi är många som finns till för dig och skyddar dig!
kramisar
Vi människor har ofta en förmåga att blunda för det uppenbara. Vill jag att det ska vara bra är det ofta "bra". Åtminstone utåt, inombords kan det göra ont som fan! Förstår vad du menar, har själv haft det så/känt så (förutom med de vita påsarna) och man mår inte bra. Jag förstår inte vaför jag inte stack första gången han slog sönder en dörr och tyvärr verkar jag fortsätta dras åt skithögar. De snälla killarna förblir bara vänner, är inte lika "spännande" eller lika stor utmaning tror jag. Hoppas att jag också kan lämna allt bakom mig snart! Du har tur som har en underbar man vid din sida, håll hårt i honom gumman!
Kram!
Du vet att vi alltid finns här för dig gumman.
