Sandra

Så var det alltså begravning idag. Av en kärlek, dotter, syster, syskondotter, kusin, vän, ett barnbarn. Allas vår lilla Anna.
En tuff dag är väl det minsta man kan säga. Begravningen var fin, personlig och väldigt Anna. Jag tror allt att hon hade varit nöjd om hon hört och sett den.
Men det går ändå inte att bortse från hur fruktansvärt fel allt var. Att det var Annas bild som stod på kistan, att det var hon som låg i den, hon som inte fanns ibland oss.

Personligen tyckte jag det var riktigt jobbigt bara att komma in i kyrkan och se allt detta. Men när Vincent, Annas sambo och stora kärlek gick fram till kistan för att säga hejdå trodde jag att mitt hjärta skulle gå i tusen bitar.
Hur säger man hejdå till sin sambo, sitt livs kärlek...som bara var 21 år gammal. Hur?
Han var så stark där framme men jag har nog aldrig lidit så med någon i hela mitt liv. Någonstans tror jag att vi alla kan känna den känslan.. Hur vi skulle må om det var vi som stod där.

Denna begravningen var såklart inte kul för någon, allra minst föräldrar och lillasyster..Men för honom att komma hem till lägenheten han delade med henne, gå och lägga sig i deras säng...Fy fan (rent ut sagt!)

Lilla gumman, vi är många som saknar dig och som önskar att du kunde komma tillbaka till oss. Men jag tror du har det bättre nu, jag håller med prästen. Du var ämnad för något större än det här.